Det våras

Till en början ska jag visa på all min ungdomlighet och låta hela blogginläggets inlägg fokusera på hur väl jag kan använda ordet levla när jag berättar att jag idag har levlat med min cykel.

Jag har levlat med min cykel. Gått vidare, nått ett nytt steg, utvecklat vår relation. Min cykel och jag har blivit en enhet.

Min cykel är charmig. Det är det första man kan säga om den - om man är snäll. I själva verket är den ful. Den har ett svart och ett vitt handtag. Den är rostguldig - som att det ens var en definierbar färg. Men man behöver aldrig använda ringklockan - för det hörs när man kommer ändå, min cykel gnisslar. Min cykel hjälper en uppskatta stötdämpare på ett helt annat sätt, för det finns ingen antydan till att inte känna av varenda höjning i asfalten när man sitter på cykeln. Min cykel rullar och idag har den rullat fort och mycket.

Min cykel har förmodligen fler år på nacken än vad de flesta studenterna här har. Min cykel är som den där visa tanten som sitter på ett café varje tidig eftermiddag med en kopp svart kaffe och en kanelbulle. Hon kanske inte fungerar så bra som hon en gång gjort, hon kanske inte kommer upp i de hastigheterna hon en gång gjorde, hon kanske inte rör sig framåt lika smärtfritt som i sin ungdoms vår. Men är hon inte en järnlady, så är det inte min cykel.

Min cykel och jag har levlat idag. Min cykel och jag har en bra och hälsosam relation.

#Livet som lundastudent.